• Att vara kär i livet

    … eller att kunna känna inre frid. Vi är många, ja kanske hela mänskligheten, som söker efter sanning, rättvisa och skönhet.

    Jag lyssnar då och då på en del poddar. Högkänslighetspodden är en av dessa. Under en av mina långa promenader tidigt i våras när vintern fortfarande stod kvar i farstun och inte ville lämna, så lyssnade jag och fick tips om att ha ”att vara kär i livet” som mantra. I meditation, i det dagliga uppvaknandet, säga till sig själv att vara kär i livet. Då hörde jag bara men nu känner jag. Vad har hänt? Jo att ju mer jag är i nuet desto mer blir jag kär i livet. Toltekerna uttryckte att människan lever i en yttre dröm. Vi har med oss lärdomar från det att vi föds genom föräldrar skola trossamfund, lagar, levnadssätt, etcetera. Som gör att vi lever i en föreställning hur saker och ting är, vi föds med förmågan att lära oss drömma.

    Jag läste i vintras ”Fyra grundstenar till ett bättre liv” av Don Miguel Ruiz. Han menar på att ”nittiofem procent av de uppfattningar vi har lagrade i sinnet är inget annat än lögner och att vi lider därför vi tror på allt detta”. ”Vi söker och söker, fastän allt redan finns inom oss. Det finns ingen sanning att upptäcka. Vart vi än vänder blicken är allt vi ser sanning, men på grund av de överenskommelser och trossatser vi har lagrade i sinnet har vi inte ögon för denna sanning.”

    Så om jag kan släppa mitt sinne fritt, se saker för vad de är och lever i ett medvetet nu samt att jag medvetandegör vad folk säger och uttrycker sig och att då veta att allt är dennes egna uppfattning, dennes dröm om sakernas betydelse, dennes uppfattning om mig, ja om allt den har lärt sig och har faktiskt inget med mig att göra, då är jag fri! Då infinner sig sinnesro och jag är kär i livet! Fantastisk tanke eller hur?

    Annars då? Jo tack det växer så det knakar och jag har fullt sjå att hänga med. Just nu snickras det odlingslådor och drivbänk som jag målar i Falu svart rödfärg. Blir supersnyggt! Tänkte få till potagern innan hösten tar vid. Ha min lilla plats för odling och redskap. Just nu så är platsen ingen vacker syn den måste göras vacker, då är jag där igen, all min strävan är för att skapa skönhet i vilken jag kan se sanning. Rättvisa? Vete fåglarna om det finns med här?! Men vad vet lilla jag?

    Allt gott!

  • Konfirmation & Reflektion

    I söndags var jag på konfirmation. Min brorsdotter konfirmerades i Tullinge kyrka. Kyrkan var full till bristningsgränsen så att kanterna svämmade över. Varm och klibbig satt jag där och blev stundtals väldigt berörd. Min fina brorsdotter sjöng, i hennes röst hör jag min, ung lite känsligt ängslig och den här övermogna fastern vill bara ställa sig upp och säga: ”Ta i för fasen! För du har det!”

    Jag är både döpt och konfirmerad och gift i kyrkan. Döpt i Sofia kyrka i Stockholm och konfirmerad i Vantörs kyrka. Gifte mig i Dalhems kyrka på Gotland. Nu mer än 40 år efter min egna konfirmation sitter jag i Tullinges lilla kyrka med ett konfirmationsblad i handen, läser och följer med i händelserna. Sjunger med i första psalmen den vackra – I denna ljuva sommartid… För det mesta är jag tyst och tänker. Tänker på att vara här och nu och att vara sann mot mig själv. Hur mycket jag än försöker så kan jag bara inte läsa med i böner. Gud är jag, inne i mig finns Gud, men den här vi ber till är en annan Gud, en Gud utanför mig. Något jag inte ser eller kan uppleva. Det är mycket synd, synderna förlåtelse. Sitter här på träbänken, som börjar ge alldeles för mycket avtryck och funderar om jag behöver någons tillstånd för förlåtelse, eller om jag kan förlåta mig själv istället, bara så där? Eller ännu bättre förlåta de som jag vet blivit sårade av mig vid olika tillfällen genom min livsresa, de jag aldrig personligen sa förlåt till. Det känns som att ett kvarglömt förlåt aldrig går att preskribera? Knepigt.

    Men konfirmation idag är en helt annan upplevelse än den jag var med om. Lättsammare och konfirmanderna får själva prata inför församlingen och ha ett eget skådespel om Jesus sista dagar. De sjunger, Marie Fredrikssons fina Tro. Kyrkan försöker hänga med i tiden. Annat var det när jag konfirmerades, lite mer stiff kan man kalla det för att ta in ett engelsk uttryck. Mer konventionellt är väl en annan term för det hela.

    Jag gillar annars kyrkor och har gjort det sedan barnsben. De skänker mig lugn och skönhet, däri jag känner jag andlighet.

    Och vad fick hon då i gåva? Kanske du undrar… Ett silversmycke, Livets Träd. Såklart!

     Min mor är väldigt sjuk och likaså min far. De var med, ändå. Nu blev det så påtagligt hur lite tid vi har kvar tillsammans. Jag blev så ledsen efteråt att det fortfarande sitter i mig i skrivande stund. Den här högkänsligheten gör ju inte saken bättre. För sedan i söndags kväll har jag varit så trött! Kroppsligt och själsligt. Jag vill bara sitta och inte göra ett dyft. Får bida min tid – det blir alltid bättre!

    Mamma och jag 60-tal

    Nä vad deppigt och alldeles för djupt. Nu får jag nog pigga upp mig med en blomma! Hela skogen är full med blåbär! Nå seså ut och plocka!

    Snart dags för ljuvliga chrysanter

    Allt gott!

  • På franskt manér

    Under ett antal kvällar har jag kopplat av med att kolla på Netflix. Halvliggande har jag följt Monty Don genom Italiens vackraste trädgårdar suckat och suktat. Men det var först när han visade mig de franska trädgårdarna, potager, landsbygden, kulturen och det franska samhörigheten mellan bord och jord – matens betydelse i trädgården som jag kände mig hemma.

    När jag var runt 18 år, hade slutat gymnasiet, och var allmänt vilse i pannkakan, ville jag resa till Aix-en-Provence, lära mig franska språket och befinna mig i den franska kulturen. Av olika anledningar, som jag inte tänker dryfta, kom jag inte dit, men det gjorde Monty Don. Fast han var 19 och äldre än jag så våra vägar hade ändå inte korsats😉.

    Jag fascineras av Frankrike har alltid gjort det, inte bara för det vackra språket och klimatet utan också för kulturen människorna deras lite kärva sätt, som en del skulle kalla stroppig arrogans, men för mig är det mer en stolthet över sitt land och dess kultur, man värnar om sitt ursprung och sitt språk. Ibland har jag tänkt att om man levt ett tidigare liv så hade jag banne mig varit fransyska!

    Slutar med tunga suckar och… Hm..? Aix-en-Provence finns kvar… nu kanske? 40 år senare. Ett halvt år skulle göra gott, kittlande tanke!

    Allt gott!

  • Grön människa klär sig i blått

    Ute i skogen hajjar jag till! Blått på grenen. Någon har sprejat med blå färg, hm. Someone feeling blue..? Det är så frodigt grönt på min väg genom skogen så anslaget blir så kraftigt. Kontrasten. Hur länge? Vem? Varför?

    I min garderob dominerar blått och lite vitt. Grönt lyser med sin frånvaro och ja varför? Mina ögon passar, blått och grönt, som en kameleont ändrar de sig efter färgen på mina kläder. Smaragdgrön klänning till sommaren? Till bröllopsfesten? Eller bara för att det är såå snyggt?

    Klänningen som varit med om några bröllop…

    I min trädgård lyser det gröna och gula så här på våren. Smaragd och guld. Narcissernas trattar vrider och bänder sig efter solens gång över himmelen.
    Det hänger kvar en doft av hyacint, ljust gula, lite stela men uppmärksamma minglar de med de lite lösa narcisserna och de högbenta tulpanerna. Det knoppas och frodas. Kylan dämpar framfarten och det känner jag mig ganska nöjd med. Jag hinner bättre med. Ekorrfamiljen har gjort sig hemmastadd. De kilar stadigt (😬) från gren till gren, på plank.
    Älskar varje sekund!

    Hyacinter, ingen julblomma!

    Snurra min jord…

    Allt gott!