Okategoriserade

Högkänslighet & Digital Detox

Det är väl nu cirka 1 år och 5 månader sedan jag slutade vara en daglig passiv tittare i flödena på fb och ig. Vid den tiden mådde jag inte särskilt bra och jag hade svårigheter att förstå vad som skavde. Hur det nu var, så kanske det var ett inslag på radio eller liknande som fick mig att bli medveten om vad som kunde tänkas skava, hur otroligt jobbigt det sociala spelet (lek för många) var för mig, vilket jag hade uppenbara problem att spela (gillar inte att spela spel överhuvudtaget). Trycka lite ”likes” försöka uttrycka sig lite på någon rad blev till ångest.- If you scratch my back, I’ll scratch yours – är inte riktigt min grej. – Men Annelie man behöver inte! Kanske du säger. Men om du får en kommentar så svarar man väl, och vice verca, eller? En del bryr sig mindre andra bryr sig mer och en del av oss har väldiga problem! Det kanske inte är så konstigt att 1 miljon svenskar knaprar antidepressiva… Tänk att släppa phonen för en stund och bara gå ut i naturen!

När jag leker då är jag i skogen. Skogen har varit en viktig plats för mig, sedan barnsben. Jag leker i min trädgård. Jag leker när jag inreder i butiken eller gör arrangemang. Jag leker med mina närmaste väninnor när vi vandrar ihop eller åker iväg på en weekend tillsammans. Och jag njuter verkligen av att vara i min lekande verklighet! Så nu för tiden har jag begränsat mitt sociala till att göra endast inlägg på Norrbys fb och ig. Jag har försökt och försöker särskilja arbete från privat (de går ju lite hand i hand för mig). Jag har en del vän förfrågningar från besökare på fb men jag vill inte. Det är en sak att vara personlig men jag vill inte bli för privat med alla. Jag följer inte så ofta mina vänners förehavanden. Alla födelsedagsgratulationerna till dem kommer från mig per sms eller messenger nu för tiden än i deras allmänna flöde. Känns lite mer personligt? Lek mer!

Hibiscus genom glas

I veckan hade P1 vetenskap ett inslag om en studie gjord i Australien där en liten grupp människor fick vara helt utan tillgång till sociala medier på en resa. Till en början så kände personerna frustration, oro, till och med abstinensbesvär men efter tag så upplevde de glädje, befrielse och att de kände att de mer ville lära känna och spendera tid med de människor som var med i resesällskapet.

En digital detox kan man säga :). Samtidigt så är det ju en otroligt bra plattform för att synas och höras om man nu vill det. Som i mitt fall att synas med företagets profil utåt och våra förehavanden. Det gäller hitta sin balans här i livet. Det är svårt, sa hon konstaterande.

Fri som en fågel!

I min trädgård träffar jag på många olika människor. Alla har sina åsikter med sig in genom de svarta grindarna. De flesta låter åsikterna stannar hos dem själva andra pratar gärna och länge om vad de tycker. Och det är helt okej. Men ibland så kan jag tycka att den här digitala världen gjort oss till åsiktsmonster. Det är inte alltid okej att säga allt, varför då kanske du undrar? Jo, därför det kan också utgöra skada på mottagaren. Om jag som kreerande person gör det jag älskar och du kommer och besöker mig. Jag inviterar dig till mitt ställe som min gäst och du bara förkastar det med att saker och ting är inte som du vill att de skall vara. Du låter mig få veta att det jag gör inte passar, är dåligt, att jag borde göra si eller så för att ditt Jag (ego) vill ha det så. Det förbättrar ju ingenting, snarare tvärtom så gör det skada dels mot mottagaren och dels mot dig själv för jag kommer att värja mig från dig framöver, du har stämplat dig själv inför mig. Ofta utövar vi himsa – våld med våra ord mot andra. Vi kanske inte alltid är vår avsikt men vi är så färgade av någonting så vi inte tänker oss för. En färgning som toltekerna skulle kalla jorddrömmen.

Det här skriver jag inte för att du skall bara säga fina saker om Norrbys utan mer för att väcka tanken på hur vi uttrycker oss inför varandra. Vem är jag att bestämma över någon annan? Vem är jag att vara aggressiv och vrång mot någon bara för att jag inte får som jag vill? Att alltid uttrycka min besvikelse i nedvärderande ord? Varför är det alltid någon annans fel..? Orsak och verkan. Det är helt i sin ordning att också bara vara tyst.

Min trädgård är gratis att titta på. Jag kräver inget av besökaren. Jag vill bara må bra och att du som besökare ska må bra. Men om trädgården och kaféet inte är som ditt JAG vill ha det så är det okej, jag kan leva med det och till viss del ha förståelse för det för det är ju inte du som skapat det! Och mitt jag (högkänsliga Annelie) kan inte annat än att känna att det är väldigt svårt och ibland övermäktigt för mig att leva i denna överväldigande åsiktsvärld. Toltekerna första överenskommelsen av sina fyra grundstenar till ett bättre liv är: Var sann i ditt tal. Ett enda uttalande från dig och från mig kan stjälpa en människa för lång tid framöver. Ordets kraft missbrukas å det hemskaste. Vi använder orden för att förbanna, klandra, skuldbelägga och förstöra. Självklart använder vi även ord på rätt sätt men jag tänker att kärleksfulla tankar och ord njuter vi av att höra och känna de faller sig naturligt medan de hemskaste orden skaver och fastnar i våra sinnen för de är så onaturliga att höra och känna. Jag vet aldrig vem jag har framför mig så jag ska försöka vara mer sparsam och aktsam med mina ord det kan göra onödig skada.

En gång i tiden arbetade jag med en distriktssköterska. Hon hade en patient inne på sitt rum och jag stod i rummet bredvid och hörde, det var inte svårt att inte höra för patienten skrek fullkomligt högt ut sina okvädningsord. Där sitter denna fantastiska människa, på sin arbetsplats som sköterska, tyst och sedan när patienten i en liten paus håller sig tyst hör jag henne säga: -”tänk om jag skulle komma till din arbetsplats och skrika på dig och kalla dig för än det ena och än det andra och tala om för dig att du gör ett uruselt jobb! Hur skulle du känna dig då?” Vad jag kom ihåg så tystnade patienten och sa något i stil med: Nä det skulle inte vara så kul. Svaret blev: ”Nej just det, för det är så du nu gör mot mig, du skriker till mig på min arbetsplats!”

Mina fina keruber…
Phlox paniculata ’Fujiyama’

Annars då? Jo i veckan som gått har jag mest städat, faktiskt. Plockat mycket disk och städat upp där Trädgårdsgalleriet ska skapas. Börjat beskärningen av lindarna och avenbokarna ska klippas en gång till. Ändrade om lite i Green Room och började skissa på layouten av de nya perennrabatterna. Det är dags att försöka få till den ena stora perennrabatten här i höst. Den andra gäller det bara att stuva om lite grann. Tänkte också få in vatten i trädgården till nästa sommar. Phlox paniculata ’Fujiyama’ slår just nu ut sina vita stora blomklasar och lyser upp gråmulna sensommardagar. Det är mycket jag vill och jag är såå tacksam för att du kommer och njuter av trädgården och kanske äter en bit av kökets goda mat… Och ja jag vet att det går inte att värja sig från allt och alla! Men i den bästa av världar så…men som vanligt, vad vet lilla jag? Kärlek till er alla!

Namaste

Annelie

2 kommentarer

  • Betty

    Så fint du skriver och så rätt du har. Själv känner jag mig varje gång som att jag är gäst på Norrby. Precis som du så leker jag, ibland när jag är hos er är Norrby min trädgård och då är det bara jag som är där, ibland tänker jag att jag skulle gjort på annat sätt flyttat något, tagit bort något annat – men naturligtvis är det bara en tanke. Namaste – när du ser det högsta hos mig och jag ser det högsta hos dig – då är vi ett.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.