• Gott slut…

    … och ett Gott Nytt År!

    Det är en av de där fantastiska morgnar när det är fullkomligt stilla. Inte en vindpust inte ett ljud. Dofterna svävar i små stråk förbi min näsa och jag njuter av allt omkring. Det är frostigt och himlen är klar när vintersolen nu sakta försöker maka sig något högre upp på himlavalvet än i går.

    Innan jag ens har gett hunden min uppmärksamhet så uppfattar jag något. Inte så mycket i hörseln utan mer som en överallt-känsla. En doft. Jag böjer mig ner och ser att hunden är på spänn, han har hört det jag känt. Kopplet på och vi fortsätter vår stig framåt, vi går under elledningarna där öppna landskap breder ut sig för att sedan vika av åt höger och komma in bland höga blåbärssnår mellan låga tallar.

    I ögonvrån förnimmer jag något mörkt som drar förbi. Jag stannar upp och tittar mot höger eftersom jag uppfattade något där, men jag ser inget nu när jag har all min uppmärksamhet riktad åt ett håll. Så jag låter blicken svepa över blåbärssnåren, de grästäckta små frostiga tuvorna i mossen och där 50 meter bort, där mellan de små tallarna står älgen. Det ryker ur nosen och den är så stor att jag får gåshud. Älgen står stilla och tittar på oss och dröjer sig kvar kanske bara några sekunder. När jag öppnar munnen och manar på hunden så vänder älgen på huvudet och lunkar vidare åt motsatt håll in i skogen. – Det var dig jag kände av, tänker jag.

    Skogen är min fristad. Här sveper jag runt varje dag. Här löser jag problem. Här får jag bort olust och hittar åter lust. Här skapar jag och fyller på med energi. Ju mer jag tittar in i mig själv, lär mig om min högkänslighet och medvetandegör mina olika sinnestillstånd, desto mer öppen blir jag inför allt. Öppen för att känna in och förnimma innan det ens har skett och att lita mer på min intuition, som alltid funnits där men som jag alltid föst åt sidan. Jag har helt enkelt knäppt av autopiloten och tagit mig ur min drömvärld…

    Allt gott önskar jag dig 2020.

    /Annelie

  • God fortsättning…

    … på julen. Hoppas den varit till belåtenhet? Själv har jag nästan glömt bort att det är jul. No big fuzz for me, för att slänga mig med lite engelska termer. Nej jag låter julen passera ganska obemärkt. Låter det tråkigt? Nä inte alls, faktiskt.

    Jag tänker väldigt mycket, mer än vad som i bland är nyttigt för min psykiska hälsa. Julen har varit en sådan tid då många tankar cirkulerar runt. Det är något med dessa storhelger, något krampaktig norm som har etsats in i mitt sinne om hur en lyckad jul skall vara. Folk stressar runt för vadå? Jag är inte speciellt social av mig. Blir väldigt trött efter middagar stora som små, gott sällskap eller inte spelar ingen roll. Det är väl in facto så att en acceptans är på sin plats, så här i juletid!

    Jag gillar hälsningarna, alla – god jul på dig eller – god fortsättning, – gott slut och – gott nytt! Älskar faktiskt trevlighet, trevlighet med helst ett djup, att det känns äkta och angenämt. Men inte alltid nödvändigt. Mark Levengood sa vid något tillfälle typ såhär: ”Amerikanerna må vara ytliga med sina trevliga fraser men det är okej så länge det smörjer vardagen.”

    Så jag ligger här i min soffa och lyssnar på Vinter i P1. Lyssna mer än gärna på Fredrik Lindström! Mycket tänkvärt. Annars så är citerar jag gärna en förebild för mig Mary Portas: -”Work hard and be kind”. Hm andra ord är överflödiga, för mig. Dags att jobba!

    Slutet gott, allting gott! Önskar jag dig, kram Annelie

  • Grädden på moset

    Mamma blandade alltid ner en klick gräddfil i filen, det blev gräddigare så. Smal som en pinne var jag och det behövdes nog lite grädde och det gav en längre mättnad. Lite senare var det mannagrynsgröt, socker och mjölk. Inte fullt så gräddigt men ack så mycket sötare, gröten la sig som en varm klump i magen som kändes hela vägen till skolan.


    I nuläget så försöker vi hitta en bostad åt min svärmor. Bostadsmarknaden här i Stockholm bjuder på en ovanligt tråkig stress med galet många på visningarna och galopperande budgivningar. Men det finns dock för lite äldre personer en egen fil, en gräddfil kan man faktiskt kalla den. Om man är skriven i Stockholms kommun, vill säga men det är inte min svärmor. Det är länge sedan jag själv behövde bostadsförmedlingens hjälp, men den hjälpte mig faktiskt med en hyresrätt då när jag var ung. Efter flytten därifrån så har jag inte behövt komma i kontakt med bostadsmarknaden förrän nu. Just nu här innan jul så är marknaden helt galen! Att en stor villa inte ens kan matcha i pris för en 57 kvm lägenhet strax utanför tullarna, it’s crazy!! Och då ska vi inte snacka om budgivningen, det bjuds 25 tusen upp här och 50 tusen upp där som om det vore något annat än pengar. Allt är verkar bara vara siffror eller en desperation?! Hinner inte gå en minut efter en budgivning förrän nästa budgivare slänger dit 25 tusen till…

    Så var är gräddfilen då? Jo den finns för äldre (85+) människor i Stockholm har väl tillkommit som grädde på moset. Micasa, som är en bostadsförmedlare för seniorboenden, ger företräde för dig som är 85 år på en hyresrätt i Stockholm. Namnet får mig dock att tänka på en fastighetsförmedlare på spanska solkusten. För det är så svårt att slåss därute på bostadsmarknaden när du blir äldre med allt vad det innebär. Om du inte sedan har någon som kan hjälpa dig vad gör du då? Det här har varit en ögonöppnare. Tanken har väl föresvävat mig här efter 50 men jag har liksom inte tagit tag i det. Men nu kommer jag banne mig ställa mig i kö för ett annat boende, så småningom, som en liten backup om det kommer att behövas. Men egentligen…

    … så längtar jag så här års efter ett liv i värmen… men men, vad vore väl en bal på slottet?

    Må gott!

    /Annelie

  • Gift är gift och ingenting annat!

    Hur kan man tro att sådant som dödar organismer inte dödar människor? Apropå gårdagens nyheter om att ett visst bekämpningsmedel (bland många många andra) är skadligt människan. Jaha ja men det vet vi nog alla eller hur? Det har jag nog alltid känt när jag äter den där perfekta frukten som nästan ser giftigt overklig ut – hur mycket skit får jag i mig nu? Och hur mycket stannar kvar i min organism? Vad gör det med våra existens?

    Allt handlar om pengar jag vet det, men denna cynism går mig lite på nerverna. Hur svårt kan det vara? Att förändra vår inställning till profit? När jag var en liten Kicka såg jag vid ett tillfälle hur mina farföräldrar klädde ut sig till dr Mengele… I vita sjukhusliknande rockar, handskar på händerna och stora gummistövlar klev de runt de små fruktträden. Ingenting för munnen eller ögonskydd dock vad jag minns…. Farfar höll i en stor behållare fylld med vätska och skötte pumpningen medan farmor höll i munstycket och sprutade vätskan uppe bland de där söta äppelkarten de som skulle bli härliga höstfrukter för mig och släkt att mumsa på eller göra äppelmos av som min mamma gjorde.

    Minnesbilden av dem stående där i detta utförande är stark än i dag. Varför har jag inte på fullt allvar analyserat men jag förmodar att jag som barn instinktivt tyckte att handlingen var konstig. Sedan kan lätt känslan av hjälplöshet komma över mig eller att jag sticker ut på landet och blir ekobonde odlar egna grönsaker så jag vet vad jag stoppar i mig, eftersom detta bara är en desperat tanke så får jag nog fortsätta stoppa i mig ekologiska frukter och plocka i mina blåbär och lingon här ute i skogen.

    Må så gott!

    /Annelie

  • Föränderlighet

    Har länge försökt att förenkla mitt liv. Som många av er som besöker Norrbys lagt märke till så har jag dragit ner på försäljningen av saker och växter. Dels för att jag fått andra uppgifter i företaget när vi nu växer så det knakar, dels för att jag inte så gärna vill släppa ifrån mig inköp, inredning av kafé och trädgården till någon annan. En annan orsak är också min inställning till konsumtion den har verkligen ändrats de två sista åren i och med ett ökat miljömedvetande. Den tredje orsaken är att jag försöker leva yogiskt; att bara köpa det jag verkligen behöver. Hur mycket saker behöver man egentligen? Kläder är inget problem, har aldrig varit speciellt klädintresserad. De två senaste åren gjort mig av med saker, gett bort eller sorterat till miljöstation. Lagret på Norrbys har krympt rejält och det börjar bli glest i mina skåp hemmavid. Det kommer att levas mer här och nu.

    Just nu så är det lågsäsong och befinner mig i en tid då det finns mycket tid för reflektion. Tid för att föra tankar och idéer vidare, kanske till realitet? Inför första advent hade jag faktiskt lite ångest. Är fortfarande inne på att vara alla till lags. Kransar eller inte kransar? Köper in amaryllisar och lite annat som ingen ändå vill ha. Men om jag lyssnar till mitt inre sanna jag så säger det mig: ”Been there, done that!”. Ja så är det, lusten finns inte längre, det krävs för mycket energi och resurser i en verksamhet som tagit en annan riktning. Allt blev bra ändå, inte en saffransbulle blev kvar, bara amaryllisarna. Tusan också! Hur många gånger ska jag behöva övertygas?

    Ute i garaget finns det fyra stycken supersnygga träsoffor. Inne på lagret har jag underbara små lampor de är tänkta att hänga över borden i kaféet, köket byggs ut både på Norrbys och hemma, golvet skall isoleras i Green Room. Badrummet hemma skall uppdateras och hyllor skall upp…. det ändras hela tiden! Den där bokföringskursen ska också bli av. Det skall firas jul… Det svåra i det hela är nog att se att tiden måste bara sträckas ut. Ja julen kan jag ju inte ändra på och den har jag taggat ner sedan flera år tillbaka, inget julståhej här inte! Eftersom jag mer och mer gillar att chilla, så har jag inget val. Varandet börjar bli en starkare kraft än görandet, och det är en väldigt ovanlig sida som har dykt upp hos mig. Men jag gillar den. För vad spelar någonting för roll? Låt det bli klart när det blir klart. Om det nu blir klart? Och som sagt allt är föränderligt och inget är hugget i sten!

    Allt gott!

    /Annelie

  • Minns i november…

    … eller när allt är naket och lite suddigt

    November november… ja vet inte riktigt vad jag skall tycka om dig? Du är lite väl grå och har ett alldeles för tungt sinne. Ända från Alla Helgon så tjurar du. Det är såå trist men vissa år så ljusnar ditt ansikte faktiskt upp och det blir lite roligare. Som igår när gubben min och jag firade 30 år tillsammans, muren föll i Berlin och man mumsade gås i skåne den 10 november 1989. Själva befann vi oss på Engelen pub här i Stockholm. Lyssnade på band och fann varann.

    Lite suddiga kanske vi ter oss men så är det när man är lite högre upp i åren det passar liksom bra… Kärlek <3

    Som du vet kära november så innehåller du även en hel del födelsedagar, som gubbens min och min pappas och en drös med tidigare känningar och nu inga känningar, skorpioner. Jag har ibland tänkt på att göra slut med dig. Så hade det inte varit för att advent kikar fram där under din gråa tunga kappa, i slut sömmen kan man säga, så hade jag emigrerat vid det här laget.

    Amaryllis ’Alfresco’

    En annan liten räddande ängel har faktiskt varit och är amaryllisen. Har alltid älskat amaryllis, den vackra egentliga vårblommande lökväxt lyser upp mitt kala fönster från tidig november. Från Alla Helgon och bara kör framåt! Ingen idé att spara på krutet. I år blir det vita och mörkt sammets blodröda Benfica som får pryda min fönsterbänk. När vi närmar oss julafton då, och först då, är det läge för snitt amaryllisar. Vill du att de ska absolut bara blomma på julafton inte en sekund innan eller efter, KÖP SNITT! Ibland kändes det som att jag skulle lämna en julaftons blomgaranti på lökarna som jag sålde en gång för länge sedan som nu är igensandad. För livet är här och nu, vem bryr sig om de blommar i november december eller kanske till och med hela januari februari!! Vad kommer denna rigiditet ifrån? Det är väl härligt att någonting överhuvudtaget vill blomma i denna ack så gråa tid.

    Det behövs en korg med skimmia i entrén och två amaryllisar i fönstret, helst tvättade, innan den lilla granen och julstjärnan gör sig besvär. Vågar knappt skriva det.. men jag har faktiskt köpt grå pappstjärnor… va?! är ru inte riktigt riktig!? Allt är ju grått ju sa ru! Hm hm hm jag vet men va f.n grått är ju flott:))

    Allt gott! /Annelie

  • Dagar i viloläge

    Spenderar just nu min tid i solen nära havet så att jag varje kväll vaggas in i sömn till ljudet av vågornas brus som bildas när de slår mot den stora platjan. Min käraste behöver vila och hans bästa viloläge är på hotell vid ett hav där inget annat kan göras än att vila. Det får heller inte vara för lång flygresa, inga länga transfers, helst en igenkännande plats så han vet vad han får och helst inga konstiga djur och parasiter… Så sydligaste delen av vår eminenta världsdel Europa är perfekt!

    Själv har jag inget emot nya platser för hur olika är vi egentligen i Europa?! Inte så särskilt olika. Men nu är det inte jag som behöver vila utan han. Själv så är jag den rörliga typen så med psykiatrikern Anders Hansens ord ”vi är skapta för att gå” i huvudet så går jag. Längs stranden medan mina hörlurar klingar fram 70-tals favoriter, kärlekssånger såklart vad annars är passande här i vågskvalpet? Skulle vara något klassiskt kanske… Får kanske prova det.

    Svavelgul lyser himlen när solen stiger. Diset över havet är sådär mjukt sammetsblårosa som jag älskar och Barry Manilow ropar -”Åh Mandy”… ”I face morning”… och allt känns så mycket starkare.

    … när ABBA klämmer i med ”can you here the drums Fernando?” då är det dags att vända om. Kaffetarmen börjar höra av sig. På håll ser jag kroppar på blåfärgade madrasser i sanden. Strandyogan är i full gång och då tänker nog en del men varför är inte du där? Njae inget för mig att bli betittad av alla frukostätande hotellgäster. Nä jag gör mina dagliga yogarutiner på rummet ger nog mig mer.

    Det städas inför den nya dagen. Tänker att rollerna är ombytta… annars är det jag som städar på Norrbys och andra släntrar omkring och njuter…

    Allt gott!

    /Annelie

  • Jag bara gråter

    Flitiga bin i min trädgård

    Mina tårar fullkomligt trillar nedför kinderna. Stora salta droppar medan jag sakta försöker döljande stryka med handens baksida på de nu så våta kinderna. Jag har alltid haft nära till gråt, är väldans lättrörd. Likväl som en närhet till skratt och fnitter. Det här har jag nog tidigare gjort till ett problem, ett lite ibland skamligt sådant. -”Irriterande fnittertippor och löjliga lipsillar undanbedes!”

    Hemma hos Tage

    Just nu är det bedrövligare än tidigare vanliga veckor, dagar och månader. Det är så påtagligt att jag faktiskt funderar på vad som kan ha hänt? Empatiska nervsystemet (om det nu finns ett sådant..) är så på just nu att bara en liten tanke får ögonen att vattnas. Det behöver inte nödvändigtvis vara något sorgligt utan kan även vara glädjekänslor eller bara ett inkännande av någons persons situation som gör mig djupt berörd. Nutid dåtid spelar ingen roll.

    Platja Palma

    Det finns ett slut i en bok av Jojo Moyes som jag läst om och om igen, typ 10 gånger och varje gång fylls jag med empati, kärlek och glädje och tårarna trillar… Jag har försökt återberätta detta vackra slut men det går bara inte det stockar sig alldeles kolossalt, men nä, ingen idé. Jag är född med en stor empatisk förmåga och faktiskt har jag nu förlikat mig med att jag gråter och skrattar i tid och otid det är okej för mig och jag bryr mig mindre och mindre om vad andra tänker och tycker om det. För jag tror mig veta att i och med min medvetenhet om min högkänsliga personlighet så finner jag det vara en gåva att ha så nära till känslor, både mina egna och andras.

    Hola från Platja Palma

    Allt gott!

    /Annelie

  • Höga berg och djupa dalar

    Uppe på Monte Baldo utsikt över Riva del Garda

    Två år i rad har jag och min väninna Kerstin åkt på vandringsresor. I år gick resan till Gardasjön i norra Italien. Vi åker i samlad tropp om lite mindre än 20 personer och har en alldeles egen guide som lotsar oss runt och förser oss med historia och annat matnyttigt om platsen.

    Gamla vägen för bomullstransporter mellan Piovere och Aer

    5 vandringar på en veckas vistelse där varje dag innehåller lunchstopp på någon härlig restaurang/alphydda eller medhavd picnic, uppe i bergen med vidunderlig utsikt. Här i Italien fick vi tre rätters middag varje kväll som toppades med ett dignande bord av dolce!

    Vacker miljöbild från Piovere
    Fjädernejlika…
    Cyklamen samsas så fint med Hedera

    Cyklamen växer vilt på de kalkrika sluttningarna under buskar som skydd. Nu vet jag varför mina cyklamen bara försvinner spårlöst, det behövs ett högre pH helt enkelt. Hela området är kalkstensberg. Ibland känns det riktigt likt Gotland det är nästan som att trampa på barndomsstigar:))

    Salvia i mynningen till dem gamla vägen som ledde folket vidare mot Limone

    Mitt växthjärta bultar alldeles extra på dessa vandringar där fina perenner dyker upp i sin naturliga miljö. Cypresser står upp som spjut och stora sjok av lavendel brer ut sig tillsammans med rosmarin. Människor pryder sina balkonger och fönsterbrädor med kaskadpelargoner och utsikterna är så magnifika att jag glömmer att bakom mig finns de vackraste olivlundar och vinrankor i rader på rader…

    Balkongerna i Biacesa
    Vinodlingar på vägen till Biacesa

    Jag går och bara försöker ta in allt runt omkring mig samtidigt måste jag ha råkoll på var jag sätter mina fötter.

    Älskar cypressernas karaktäristiska utseende

    Hela miljön inspirerar mig. Får idéer hur jag själv kan göra här hemmavid. Det gäller allt, från markbeläggning, krukor, vatten och växtlighet, vad som faktiskt skulle vara snyggt och funka även hos oss. Länge har jag gått och fnulat på att inte ha de traditionella sommarblommorna i kruk- och sommar planteringar på Norrbys utan skapa något annat uttryck med ampelliljor, svärmorstungor, orkidéer, etc. Här fick jag verkligen vatten på min kvarn!

    Ampelliljor i all enkelhet
    Kapris

    Den vackraste av dem alla… kapris blomman. En sådan bedårande skapelse som liksom hänger ut sin skönhet över muren. Väckte habegär hos min kära väninna.

    Citroner

    Onsdagen var en fridag från bergsvandring så vi tog en båt ut på sjön och besökte Limone. Hela stan är inriktad på citrus en riktig turistfälla, vilken vi försökte till varje pris undvika, gick hyfsat bra. Besökte i alla fall museet/plantagen med historia och riktiga citrusodlingar.

    Som sagt allt kretsar runt citrus…
    Vackert enkupigt tegeltak i Limone

    En av dagarna åkte vi kabinbana upp toppen på Monte Baldo 1700 m.ö.h. Det var att få en köldchock! Jädrans vad kallt det var, mina stackars sommarkläder stod inte emot den hårda nordan som fullkomligt paralyserade mig. Men envis som jag är så vägrade jag vända om utan jag stretade på men varm blev jag först nere i stan Melcesine.

    Inte ens denna otroligt krävande uppförslut gjorde mig svettig!
    Vacker tistel på Monte Baldo
    Astrantia major växte vilt. liksom…
    … Gentiana
    Solanum

    Efter vandringen och en fantastisk lunch (spagetti med fisk fiskad i Gardasjön) uppe på Monte Baldo så tog vi åter kabinbanan och åkte ner till staden Malcesine som ligger vid foten av berget. Här hittade jag betydligt sydligare växter som den här otroligt stora Solanumen.

    Fanns lite tid för glass innan båten åter tog oss till Riva del Garda.

    Okända tjejer sitter och njuter
    Morgonvyn från hotellet – solen på väg upp

    En underbar resa med bästa sällskap. Är nu åter hemma. Såg att det är dags att börja kratta löv och rensa upp i krukor, ta in bord och annat… Vintern klappar på dörren. Men jag tar det lite piano idag och gick en lång promenad i skogen, har ju några mil i benen efter denna vecka som gör sig påminda. Jag blev glad och så blev min lilla hund Albin med!

    Allt gott

    /Annelie

  • Höstvisa & Vandring

    Det här var veckan då allt drog igång och hösten gläntade på sin dörr. Det var i den här veckan för 26 år sedan som jag gifte mig. Höstvisa och Mozart ljöd i Dalhems kyrka på Gotland även kallad ”katedralen på landet” och som faktiskt har en stjärna i Guide Michelins gröna bok över sevärdheter. Men det visste jag inte då. Med en tung brudbukett i handen, som idag skulle anses overkill men du ska då betänka att det var tidigt 90-tal och vi hade knappt tagit oss ut ur axelvaddarnas storhetstid, då i alla fulla fall så skred jag in i kyrksalen i en thaisidenklänning uppsydd för mig av en kollega till Gotländsk brudmarsch. Jag kommer än idag ihåg känslan av att få vara så drottninglik för en dag i vacker klänning, fixat hår och så förväntansfull.

    Det här var också veckan då skolan startade och polisen gjorde sin årliga körkorts- och nykterhetskontroll utanför Norrbys. Och hemmavid hördes glassbilens trudelutt åter eka men nu genom den sensommarkvällen…

    Ett annat hösttecken i denna vecka var Formex på Älvsjömässan. Vi letade möbler och belysning till kaféet och trädgården inför höstens anländande mörker.

    I helgen toppade jag höstens intro med att gå 2 mil på Sörmlands leden. Med mig hade jag tre väninnor. Vi bodde hos den ena väninnan inne i Eskilstuna och tog oss i lördags morse med taxi till Bälgviken där vi startade vår vandring tillbaka mot Eskilstuna. Start 09.30.

    Terrängen är otroligt varierande. Från djupa skogen till vandring mellan sädesfält. Ett fantastiskt sätt att umgås och få uppleva den sörmländska naturen på. Senaste vandringen vi gjorde tillsammans var helgen innan midsommar då gick vi till Skottvångs Gruva från Läggesta ena dagen, sov över för att sedan vandra en annan etapp tillbaka till Läggesta dagen därpå.

    ”Worth waiting for”

    17.00 back in town;) En händelserik vecka kan jag väl summera det hela, nu är jag trött, tog nog lite ut mig där… två mil, hm… …”Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött, och med ens så förfärligt allena.”

    Allt gott!

    Annelie